Kronisk klåda

Skånelistans rekommenderade läkemedel och Bakgrundsmaterial.

Rekommenderade läkemedel

Behandling/tillstånd Substans Preparat/generika
Kronisk klåda
  Se Bakgrundsmaterial  

Terapiråd

Behandla i första hand bakomliggande orsak till klådan och försök att bryta ”klådcirkeln”.

Generella principer inkluderar råd om att använda:

  • luftiga kläder
  • hålla låg temperatur i sovrummet
  • undvika svettning, stress och ibland starkt kryddad mat och alkohol.

Vid misstanke om läkemedelsbiverkan tänk på att utsättningsförsök bör pågå i minst åtta veckor innan utvärdering sker (1,2).

Torr hud kan bidra till klåda, särskilt hos äldre, varför det är av stor vikt att smörja huden regelbundet med mjukgörande kräm.

Behandling för vuxna

Lokalbehandling med glukokortikoider i grupp II­IV används främst vid primär hudsjukdom. Kalcineurinhämmare (takrolimus/pimekrolimus) är ett alternativ till långvarig lokal glukokortiokoidbehandling (3,4).

För patienter med lokaliserad neuropatisk klåda kan capsaicin kräm eller kalcineurinhämmare vara effektiva. Kalcineurinhämmarna saknar dock formell indikation för behandling av klåda.

Vissa antidepressiva läkemedel utgör alternativ vid neuropatisk klåda och används ibland vid paramalign eller kolestatisk genes. Uremisk klåda kan behandlas med försiktig dos gabapentin eller ljusbehandling.

Behandling vid terapisvikt

Vid otillräcklig behandlingseffekt rekommenderas hudläkarbedömning för vidare utredning och ställningstagande till annan lokalbehandling, ljusbehandling (UVB) eller systembehandling (5). Patienter med misstänkt psykogen klåda kan även vara lämpliga för remiss till hudklinik med neurokutan mottagning.

Att beakta vid behandling 

Sekundärinfektioner i exkorierad, förtjockad hud förekommer, men kräver sällan antibakteriell behandling.

Perorala, icke-sederande antihistaminer rekommenderas ibland som tillägg, och har få biverkningar, men saknar effekt om det inte rör sig om urtikaria (histaminutlöst klåda). Behandling med antihistamin avslutas efter några veckor om utebliven effekt. Sederande antihistaminer har flera biverkningar, särskilt hos äldre, och rekommenderas generellt inte (6).

Allmänt

Klåda, även kallad pruritus, är vanligt förekommande och ofta besvärligt för patienten med stor påverkan på livskvalitet.

Det finns många möjliga bakomliggande orsaker och ibland är den multifaktoriell (3,4). Definitiv orsak kan vara svår att fastslå, inte minst hos gruppen multisjuka äldre (6). Det är samtidigt av stor vikt att försöka finna klådans etiologi, och därigenom kunna välja lämplig behandling (7).

Klåda definieras som ett behov av att klia sig, och kan vara både lokaliserad och generaliserad (7). Vid klåda i mer än sex veckor brukar man tala om kronisk klåda. Cirka 10 % av befolkningen och över hälften av de över 65 år lider av varierande grad av kronisk klåda, detta kan leda till sänkt livskvalitet och ge sömnstörningar.

Patofysiologiskt kan klådan delas in pruritoceptiv (uppstår i hudens fria nervändar), neuropatisk (retning av afferent nervbana), neurogen (från centrala nervsystemet) medan patofysiologin vid psykogen klåda är mindre känd (8).

Hudsjukdomar med klåda

Klåda är huvudsymtom vid flertalet hudsjukdomar, men är även vanligt vid torr hud. Risken för torr hud ökar med åldrande, och även vid torrt klimat, som är särskilt vanligt vintertid. Några hudsjukdomar med klåda är:

  • eksem
  • psoriasis
  • lichen ruber
  • urtikaria
  • solskadad hud
  • hudlymfom.

Vid blåsbildande hud­sjukdomar som pemfigoid och pemfigus föregår inte sällan klåda, ibland under lång tid, hudutslagen. Hudinfektioner av bakterier, virus och svamp, samt angrepp av insekter och parasiter, exempelvis skabb och löss, kan ge klåda.

Icke-hudrelaterade orsaker till klåda

Det finns också många icke­hudrelaterade orsaker till klåda.

  • Endokrin sjukdom, så som hyper­ eller hypotyreos.
  • Organsjukdom som njur- och lever­ och gallsjukdom.
  • Infektionssjukdomar som hepatit, parasitos och HIV/AIDS kan ge klåda.
  • Psykogen klåda ses vid olika psykiska sjukdomar samt stressrelaterade besvär.
  • Blodsjukdomar, som polycytemia vera, kan ge klåda, ibland accentuerad vid vattenkontakt, så kallad aquagen pruritus.

Klåda förekommer paramalignt, men sällan vid solida tumörer, utan är vanligare vid hematologiska maligniteter. Lokaliserad klåda kan orsakas av MS, partiell nervinklämning, postherpetiska tillstånd och bindvävssjukdomar såsom dermatomyosit.

Vid graviditet besväras ungefär 5 % av klåda (3). Ett flertal läkemedel kan ge upphov till klåda. Några vanliga sådana läkemedel är statiner, ACE-hämmare/ARB, NSAID, ASA, antibiotika, opioider och cytostatika. Även naturläkemedel och drogmiss­bruk av olika substanser kan ge klåda.

Diagnostik

En utförlig anamnes bör tas avseende klådans debut, kvalitet, förlopp och distribution samt om patienten har haft annan sjukdom. Främst nyinsatta eller dos­höjda läkemedel efterfrågas, samt även naturläkemedel och droger. Klåda hos omgivningen kan tala för skabb-infektion. Brännande, stickande klåda och myrkrypningar kan indikera neuropatisk klåda (3,4).

Utifrån anamnes och status försöker man särskilja primär hudsjukdom med klåda från sekundära förändringar i huden där genesen till klåda inte är en hudsjukdom. Vid generaliserad klåda utan primära hudförändringar får man i status komplettera med allmäntillstånd (viktnedgång, feber) och palpation av lymfkörtlar, sköldkörtel och buk (förstorad lever och mjälte).

Hudbiopsi rekommenderas vid misstanke om primär hudsjukdom där diagnosen är svårbedömd.

Kompletterande blodprover rekommenderas vid misstanke om bakomliggande systemsjukdom. Lämplig provtagning är SR/CRP, blodstatus med diff, P­järn, TSH, P-glukos, lever­ och gallstatus, P­kreatinin, P-kalcium, blodsmittescreening (HIV, hepatit). Vid misstanke om bakomliggande malignitet kan lungröntgen och F­Hb övervägas (3,4).

Klåda, AKO Skåne-riktlinje för primärvården

  1. Reich A, Ständer S, Szepietowski JC. Drug-induced pruritus: a review. Acta Derm Venereol. 2009;89:236-244.
  2. Huang A, Kaffenberger B, Reich A, Szepietkowski J, Ständer S et al. Pruritus associated with commonly prescribed medications in a tertiary care center. Medicines (Basel) 2019;6:84.
  3. Kremer AE, Mettang T, Weisshaar E. Non-dermatological challenges of chronic itch. Acta Derm Venereol 2020;100:adv 00025.
  4. Weisshaar E, Szepietowski J, Dalgard F, Garcovich S, Gieler U et al. European S2k guideline on chronic pruritus. Acta Derm Venereol 2019;99:469-506.
  5. Fernandez JM, Fernandez AP, Lang DM. Biologic Therapy in the Treatment of Chronic Skin Disorders. Immunol Allergy Clin North Am. 2017;37:315-327.
  6. Pereira M, Ständer S. Therapy for pruritus in the elderly: a review of treatment developments. Expert Opin Pharmacother 2018;19:443- 450.
  7. Pereira M, Zeidler C, Storck M, Agelopoulos K, Philipp-Dormston W et al. Challenges in clinical research and care in pruritus. Acta Derm Venereol 2020;100:adv00028.
  8. Misery L, Dutray S, Chastaing M, Schollhammer M, Consoli S, Consoli S. Psychogenic itch. Transl psychiatry. 2018;8:52.

Publicerat: 2023-01-02
Faktaägare: Läkemedelsrådet i Region Skåne

Fick du hjälp av informationen på sidan?

Tack för din hjälp att förbättra webbplatsen, dina synpunkter har skickats till webbredaktionen.