Skånelistan

Rekommenderade läkemedel

Bakgrundsmaterial

Terapiråd

Pågående peroral kortisonbehandling

Hos patient som står på peroral kortisonmedicinering, öka dosen i samband med stress (till exempel infektion med feber, allvarligt trauma så som fraktur, akuta tillstånd som hjärtinfarkt, operation med mera) beroende på stressnivå och vilken dos patienten står på.

Vid mindre kroppslig påfrestning som feber >38 °C, sjukdom som kräver sängvila, infektion som kräver antibiotikabehandling eller mindre ingrepp i lokalbedövning ska patienter som har en grunddos prednisolon <10mg öka dosen till prednisolon till 10mg, uppdelat på 1 eller 2 doser under sjukdomsperioden. När patienten är frisk återgår man till den ursprungliga dosen. Patienter med grunddos ≥10 mg prednisolon dagligen eller ≥ 1 mg betametason dagligen behöver INTE öka sin dos.

Vid allvarlig kroppslig påfrestning/akut binjurebarksvikt, trauma, magsjuka eller annan orsak som medför svårigheter att inta eller behålla tabletter behöver patienten omgående vätska intravenöst och Solu-Cortef 100 mg intravenöst. Remittera patient akut till sjukhus med ambulans!

Pågående lokal kortisonbehandling

Patient som administrerar kortison lokalt till exempel:

• inhalationssteroider
• nasala steroider
• högdos kortisonsalva på större hudområden
• behandling med preparat för lokal effekt i tarm (budesonid).

Misstänk insufficiens om patienten uppvisar påtaglig trötthet, illamående, viktnedgång, muskel- och ledvärk, hypotoni, ortostatism eller hyponatremi (< 130 mmol/L). Inled med att testa patienten avseende morgonkortisol. Värdet ska vara > 300 nmol/L. Vid lågt värde gör Synachtentest, det vill säga vanligen via remiss till endokrinolog.

Man kan om insufficiens föreligger antingen lägga till Hydrokortison 10-20 mg/dag och öka dosen i samband med stress (enligt ovan) till 30 mg eller enbart förse patienten med Hydrokortison att ta i samband med stress.

Nyligen avslutad kortisonbehandling

Närmaste halvåret efter avslutad kortisonmedicinering har upp till hälften av patienterna någon grad av insufficiens. Om patienten uppvisar uttalad trötthet, illamående, viktnedgång, muskel- och ledvärk, hypotoni, ortostatism eller hyponatremi (< 130 mmol/L) bör man utreda om insufficiens föreligger enligt ovan.

Vid viss insufficiens kan man ge kortison i samband med stress enligt ovan. Om kortisol <150 nmol/L betraktas det som helt insufficient och man ska sätta in substitutionsbehandling med:

• Prednisolon lågdos (5 mg per dygn) i endos.
• Hydrokortison (20 mg per dygn) uppdelat på 2–3 tillfällen med högsta dosen på morgonen (till exempel 15 mg + 5 mg eller 10 mg + 5 mg + 5 mg).

Behandlingen trappas sedan långsamt ut till binjurebarksinsufficiensen hävts. De allra flesta återfår binjurebarkfunktionen.

Vid svår infektion eller annat allvarligt tillstånd och oförmåga att få i sig peroralt kortison:

• Patienten behöver omgående vätska intravenöst och Solu-Cortef 100 mg iv.
• Akut remiss till sjukhus via ambulans!

Om tillståndet

Allmänt

Många patienter som behandlas med kortison kan så småningom utveckla sekundär binjurebarksinsufficiens vilket innebär att de inte kan svara med egen kortisolproduktion i stressituationer. Detta gäller både under tiden de behandlas och ibland lång tid efter avslutad behandling.

Det förefaller vara stor individuell variation i risk för att utveckla kvarstående insufficiens och i vissa fall kan man se det även efter låg peroral dos eller vid lokalbehandling med kortison av olika typer.

Hög risk för binjurebarkssvikt

Risken är högst vid dagliga doser prednisolon > 5 mg eller motsvarande*, med behandlingstid > 3–4 veckor. Glukokortikoidintag kvällstid ökar ytterligare risken, liksom bruk av långverkande glukokortikoider (betametason, dexametason).

*Ekvivalenta doser av glukokortikoider:

Låg risk för binjurebarkssvikt

Låg risk föreligger vid topikal, nasal eller inhalationsadministration, vid per oral behandling varannan dag eller pulsbehandling.

Av stor vikt är att alla läkare som möter patienter i akuta situationer tar en läkemedelsanamnes, är medvetna om möjligheten och upptäcker problemet när det uppstår och sedan behandlar korrekt. Läkare som ansvarar för kortisonmedicineringen kan förstås hjälpa till genom att informera patienter om risken, gärna muntligt och skriftligt.

Binjurebarkssvikt – AKO Skåne-riktlinje för primärvården

Referenser

Calissendorf J. Sekundär kortisolbrist – ett underdiagnostiserat tillstånd. Läkartidningen 2007.104:2965-68

Om innehållet

Publicerat: 2026-01-02
Faktaägare: Läkemedelsrådet i Region Skåne