Rekommendationerna är i första hand framtagna för vuxna patienter. För andra grupper som barn, ungdom och äldre finns det ofta mycket begränsad vetenskaplig dokumentation och därför måste de i allmänhet byggas på rekommendationer för vuxna.

Användning till barn

Vi har fortlöpande i texten bakat in rekommendationer för barn och ungdom med vuxna.

Där det finns läkemedel som är specifikt godkända för åldersgruppen har dessa oftast angetts som förstahandsval. Psykofarmakabehandling av barn och ungdom bör normalt skötas av barn­ och ungdomspsykiatrin. Hjärnan hos barn/ungdom är inte fullt utmognad, vilket kan betyda att läkemedlen inte samma effekt som hos vuxna. Man vet inte heller vad det ger för påverkan av hjärnans struktur och funktion om man under dess utveckling står på läkemedel som påverkar CNS.

Dessutom är barn i mycket högre grad än vuxna beroende av omgivningsfaktorer för sin psykiska hälsa, vilket hänger samman med att barn i mycket liten utsträckning själva kan påverka sin omgivning, som sin familj, skola och vilka kamrater som finns tillgängliga. Det är därför svårare att diagnostisera psykiatriska syndrom hos barn och ungdom där successiv mognad och psykosociala förhållanden hela tiden interagerar med eventuella iakttagbara sjukdomsprocesser i tidigt skede.

Läkemedel bör användas restriktivt och alltid som ett stöd för annan behandling. Vid svårare tillstånd kan dock läkemedel vara en förutsättning för att annan behandling ska ha effekt. Till barn/ungdom användes huvudsakligen samma typer av preparat som till vuxna. Yngre är ofta mera biverkningskänsliga än vuxna samtidigt som de ibland kan kräva högre doser per kg kroppsvikt då de kan ha effektivare nedbrytning av läkemedel.

Inom varje indikationsområde finns, när så av arbetsgrupp psykiatri bedömts påkallat, för vissa diagnoser/preparat särskilda underrubriker för barn och ung­ dom, både på listan och i bakgrundsdokumentationen.

Avsnittet om neuropsykiatriska tillstånd innehåller fylliga beskrivningar av gängse läkemedelsbehandling av sjukdomar som vanligen börjar i barn­ och ungdomsåldrarna men sedan oftast fortsätter när vuxenåldern inträder.

Användning till äldre

Äldre bör ges lägre startdoser av sömnpreparat, antidepressiva, preparat mot ångest och antipsykotika. Vanligen rör det sig om en halverad startdos. Äldre är ofta känsligare både för läkemedlets effekter och för dess bieffekter. Exempel på detta är motoriska, kognitiva/antikolinerga biverkningar samt kardiovaskulära effekter av antipsykotika och andra sedativa preparat.

Man bör iaktta särskild uppmärksamhet på interaktioner vid annan samtidig somatisk sjukdom och/eller medicinering och försöka välja preparat med minst interaktionsrisk.

Vid antidepressiv behandling tar det hos äldre ofta längre tid innan effekten sätter in, varför en optimerad behandling kan behöva pågå upp till flera månader innan den omvärderas och byte sker. Längre behandlingstider krävs därtill i underhålls­ behandling efter tillfrisknande, ofta i praktiken i ett livslångt perspektiv.