Beskrivning av depression

Kriterier för egentlig depression, DSM–5

Egentlig depression anses föreligga när fem av följande nio symtom finnes, bland vilka ett av de två första – nedstämdhet eller anhedoni – måste ingå. Symtomen ska ha varat under minst två veckor.

1. Nedstämdhet
2. Anhedoni – oförmåga att känna glädje
3. Aptitstörning, viktförändring
4. Sömnstörning
5. Psykomotorisk agitation eller hämning
6. Energilöshet
7. Känslor av värdelöshet eller skuld
8. Svårighet med koncentration, tänkande, beslut
9. Tankar på död, dödsönskan, tankar och planer på självmord

I huvudkriteriet nedstämdhet kan irritabilitet förekomma.

Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion socialt, i arbete eller inom andra viktiga funktionsområden.

Episoden kan inte tillskrivas fysiologiska effekter av någon substans eller något annat medicinskt tillstånd.

Utredning

Depressionsdiagnosen ställs utifrån anamnes och status samt värdering av funktionsnivå. En korrekt bedömning kräver tid och främjar läkar–patientalliansen inför fortsatt behandling.

Somatiska orsaker som exempelvis anemi, thyreoidea- och parathyroideasjukdomar, diabetes och malignitet ska uteslutas varför en mindre utredning krävs. I förekommande fall bör neurodegenerativa sjukdomar beaktas, inte minst hos äldre. Vid misstanke om hjärtsjukdom eller hereditet för plötslig hjärtdöd bör EKG tas eftersom flera farmaka kan ge hjärtrytmrubbning.

Depression hos äldre

Vid misstanke om depressionssjukdom hos äldre beaktas samma differentialdiagnostiska överväganden. Dessutom kan ensamhet, kronisk sjuklighet, polyfarmaci och smärttillstånd orsaka depressivitet.

Skattning med MADRS

När korrekt diagnos är ställd värderas depressionsdjupet med skattningsskala, exempelvis MADRS. Bedömarskalan (MADRS-M) som utförs av läkaren rekommenderas framför självskattningsskalan (MADRS-S). Skalan fångar förändringar och stödjer läkaren i beslut om initiering av terapi och terapiförändringar.