Skånelistan

Rekommenderade läkemedel

Bakgrundsmaterial

Terapiråd

Primär restless legs

Prioritera icke-farmakologiska åtgärder såsom träning, sömnhygien och att undvika koffein/alkohol/nikotin. Behandla potentiella bakomliggande orsaker (till exempel järnbrist, njursjukdom), eventuellt läkemedelssanera (bland annat antidepressiva, antihistaminer).

Anpassa behandlingsval till patientens preferenser, samsjuklighet och riskprofil.

Följ upp långtidseffekter och biverkningar av vald medicinering.

RLS-diagnosen kan vara osäker eftersom den enbart baseras på anamnes. Det är inte klart hur stor andel av patientens besvär orsakas av andra tillstånd än RLS. För att undvika risk för onödig långtidsbehandling och även bieffekter, är det viktigt att följa upp behandlingen och om möjligt genomföra utsättningsförsök för att på nytt ta ställning till lämpligt terapival vid symtomrecidiv.

Läkemedelsbehandling

Behandling för vuxna

Gabapentinoider

Enligt uppdaterade amerikanska behandlingsriktlinjer (ref. American Academy of Sleep Medicine publicerade 2025) och baserat på systematisk översikt och meta-analys av tidigare studier lyfts gabapentinoider fram som förstahandsalternativ. Detta utifrån visad signifikant förbättring avseende både sjukdomsgrad och sömnkvalitet och utan risk för augmentation till skillnad från dopaminerga läkemedel. Dåsighet och yrsel är vanliga biverkningar av gabapentinoider.

Gabapentin rekommenderas nu som förstahandsval vid behov av läkemedelsbehandling. Aktuella dygnsdoser vid RLS är 300-2 400 mg. Det är lämpligt att första dosen ges till natten, och att dosen utifrån effekt och biverkningar ökas en gång per vecka upp till effektiv underhållsbehandling.

Beakta potentiellt begränsande bieffekter såsom yrsel vid behandling av bland annat äldre.

Pregabalin tillhörande samma läkemedelsgrupp rekommenderas inte, främst i beaktande av missbrukspotential.

Dopaminagonister och L-dopa

Dopaminagonister rekommenderas inte längre som standardbehandling.

Dopaminerga läkemedel har framstått som effektiva initialt men med efterföljande risk för symtomförsämring över tid, så kallad augmentation. Ett annat potentiellt problem med dopaminagonisterna är risken för utveckling av impulskontrollstörningar som drabbar cirka 20 % av behandlade patienter och är dosberoende.

En låg dos och intermittent behandling bör eftersträvas i de fall denna typ av läkemedel valts och fungerar för enskilda patienter.

Ett mindre använt alternativ är L-dopa som huvudsakligen har haft sin användning vid intermittenta besvär.

Järn

Behandling med järnsubstitution rekommenderas vid ferritin < 75 µg/L. Substitution kan ges som peroralt tillskott. Vid bristande absorption är det indicerat att gå över till intravenös administrering av järn. Intravenös administrering av järn har visats förbättra både sjukdomsgrad och livskvalitet med få allvarliga biverkningar.

Opioider

Lågdos opioid (till exempel långtidsverkande oxikodon) kan övervägas vid svårbehandlad RLS där annan terapi inte fungerar, samt vid utfasning av dopaminerg medicinering på grund av augmentation, men kräver särskild försiktighet med tanke på beroenderisk.

Oxikodon som substans har formell indikation (genom Targiniq), till skillnad från övriga opioider. Missbruks-/bieffektrisken kan anses betydande i förhållande till tillståndets svårighet (idiopatiskt hos bland annat yngre, icke multisjuka). 

Kombinationspreparat bestående av oxikodon och naloxon (Targiniq/generika) är godkänt som andra linjens terapialternativ mot svår-mycket svår idiopatisk RLS. Observera att Targiniq/generika har begränsad subvention, se fass för mer information.

Övrig behandling

Ett flertal preparat där dokumentationen är skiftande/osäker förekommer i kliniskt bruk.

Bensodiazepiner, karbamazepin, valproinsyra och klonidin med flera anses ha begränsat värde och otillräcklig/låg evidens som behandlingsalternativ.

Dipyridamol kan vara ett relativt vältolererat behandlingsalternativ enligt en placebokontrollerad studie baserad på prekliniska data talande för orsakssamband med adenosinbrist.

Kombinationsbehandling med lämpliga preparat är ytterligare ett alternativ enligt några studier.

Sammanfattning behandling

Utred och behandla eventuell järnbrist.

Icke-farmakologiska åtgärder, bland annat sömnhygien och gångträning rekommenderas alltid som bas, särskilt vid milda besvär.

Farmakologisk behandling startas i första hand med gabapentinoid.

Dopaminagonister endast vid utebliven effekt och/eller biverkningar av andra behandlingsalternativ och i så fall under begränsad tid med omprövning samt i lägsta effektiva dos.

Viktigt att individualisera behandlingen och följa patienten noga, eftersom både biverkningar och långtidseffekter varierar.

Särskilda överväganden

Att beakta vid behandling

Toleransutveckling och augmentation vid dopaminagonister och L-dopa

Toleransutveckling och främst augmentation är betydande och begränsande bieffekter av samtliga dopaminerga preparat. Augmentation, det vill säga symtomförsämring kan orsakas av både L-dopa och dopaminagonister och är främst kopplad till högre doser och daglig behandling. Det är ofta svårt för klinikern att skilja på toleransutveckling och augmentation då sjukdomen i sig ofta försämras över tid. Låga ferritinnivåer anses också bidragande till augmentation.

Rekommendationen är att kontrollera järnstatus och överväga järnsubstitution vid S-­ferritinvärden under 50–75 mikrogram/L där ferritin kan vara falskt förhöjt vid samtidig inflammation och kompletterande prover såsom transferrinmättnad bör tas i förekommande fall. Studier på senare tid talar för en uttrappning av dopaminerg medicinering vid tecken på toleransutveckling/augmentation under samtidig försiktig introduktion av behandlingsalternativ såsom gabapentin eller opiater. Om möjligt rekommenderas en helt läkemedelsfri tidsperiod efter seponering av dopaminerga medel.

Om tillståndet

Allmänt

Tillståndet benämns Willis-Ekbom sjukdom (WED) eller restless legs syndrom (RLS).

Neurologen Karl­-Axel Ekbom beskrev 1945 detta syndrom som kännetecknas av:

• sensoriska symtom från benen: krypningar, oroskänsla, pirrningar, klåda, sveda, dragande, ibland krampartade upplevelser
• som medför ett behov av att röra sig.

På senare tid har man konstaterat att även armar och axiala kroppssegment kan vara engagerade.

Prevalensen uppskattas till mellan 1,9 % och 15 % globalt, ökar med stigande ålder och tillståndet är dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män.

I januari 2011 röstades namnbytet till Willis­-Ekbom sjukdom unisont igenom av RLS-­stiftelsen för att hedra läkarna som uppmärksammade åkomman och klargöra att det inte enbart handlar om en symtomkonstellation utan en sjukdom kopplad till genetiska och neurokemiska störningar.

Om RLS

Syndromet är idiopatiskt eller sekundärt till andra tillstånd.

Idiopatisk sjukdom har en stark hereditär komponent (familjär förekomst hos knappt 20–60 % av fallen). Syndromet kopplas till tillstånd som järnbrist, graviditet och uremi men även kardiovaskulär sjukdom, obesitas, diabetes, reumatism, perifer neuropati, radikulopati, Mb Parkinson, MS, Charcot­ Marie-Tooths sjukdom och ryggmärgsskador. Styrkan av dessa kopplingar är dock oklar.

Förändrad, eller snarare dysreglerad, dopaminerg signalering i CNS anses spela en avgörande patogenetisk roll. Dopaminerg aktivitet uppvisar cirkadiansk fluktuation precis som symtomen vid RLS. Järnomsättningen verkar vara involverad i patogenesen då järnkoncentrationen i CNS har visat sig vara låg hos RLS-patienter samtidigt som järn sannolikt har en avgörande roll i dopaminmetabolismen. En ofullständig förståelse av underliggande orsaker och patofysiologin bakom RLS kvarstår, vilket har försvårat adekvat klinisk handläggning resp specifik farmakoterapi. Växande evidens talar för en multifaktoriell störning, inte enbart dopaminrelaterad. Evidensen antyder koppling till hypoxi i patogenesen, utifrån bland annat högre prevalens i höghöjdsområden samt ofta komorbida lungrelaterade sjukdomstillstånd såsom OSA. Potentiellt orsakssamband med adenosin och glutamat uppmärksammas också, med koppling till järnförråd och dopamin i CNS. Befintliga farmakologiska alternativ verkar inte riktade mot den patofysiologiska roten av RLS och idiopatiskt RLS förblir faktiskt obotligt.

Den farmakologiska diversiteten av preparat effektiva mot RLS reflekterar komplexiteten av tillståndets patofysiologi som fortfarande är till stor del okänd.

Ingen enskild biologisk förklaring till uppkomsten av RLS har funnits hitintills och flertal olika system antas involverade, bland annat glutamatergiska, GABAergiska, endogent opioida, melanocortin och histaminerga, interagerande med järn och dopamin i framkallande av RLS-symtomen.

Kriterier för RLS

Diagnosen är klinisk och baseras på fem huvudkriterier enligt The International Restless Legs Syndrome Study Group, reviderade 2012:

1. tvång att röra benen, oftast förknippat med obehag
2. behovet att röra sig/obehaget ökar i vila/vid inaktivitet
3. symtomen avtar delvis eller helt och åtminstone tillfälligt vid rörelse
4. symtomen är mest uttalade på kvällen/natten
5. symtomen kan inte tillskrivas tillstånd såsom myalgi, venstas, benödem, artrit, benkramper, andra nattliga sensorimotoriska störningar

Periodiska extremitetsrörelser, terapisvar på dopaminerga medel, positiv hereditet och sömnstörning är bidragande diagnostiska kriterier.

Diagnostik

Diagnosen RLS bör avgränsas gentemot andra tillstånd/differentialdiagnoser såsom:

• neuropatisk smärta (till exempel polyneuropati)
• claudicatio intermittens
• nattliga muskelkramper
• akatisi
• läkemedelsbiverkningar.

Många läkemedel såsom antihistaminer (framför allt sederande), SSRI, SNRI, TCA, litium och antiemetika med antidopaminerg effekt men också koffein, alkohol och rökning kan utlösa eller förvärra RLS.

Restless legs – AKO Skåne-riktlinje för primärvården

Referenser

Referenser Restless legs syndrom, Willis-Ekbom sjukdom

Om innehållet

Publicerat: 2026-01-02
Faktaägare: Läkemedelsrådet i Region Skåne