Lagar och förordningar
Information och länkar
-
Kostnadsfrihet enligt smittskyddslagen
Enligt smittskyddslagen (2004:168) har patienter med en konstaterad eller misstänkt allmänfarlig sjukdom rätt till kostnadsfri undersökning, vård och behandling om den behandlande läkaren bedömer att risken för smittspridning minskar.
Det är patientens behandlande läkare som ska göra bedömningen om patienten har rätt till kostnadsfrihet, det vill säga om undersökning, vård eller behandling medför att smittrisken av den allmänfarliga sjukdomen minskar.
I ett Meddelandeblad från juni 2005 har Socialstyrelsen utvecklat vad som menas med ovanstående. I detta ges ett antal exempel.
Kostnadsfri undersökning och vård
Förstagångsbesök vid misstänkt eller konstaterad allmänfarlig sjukdom
När det gäller undersökning och vård är det viktigt att kostnadsfriheten tillämpas generöst vid förstagångsbesök där det finns en rimlig klinisk eller epidemiologisk misstanke om att en patient utsatt sig för risk att smittas av en allmänfarlig sjukdom.
Skälet till detta är att främja att personer som kan sprida smitta söker sjukvård vid minsta misstanke, till exempel så ska ett hiv- eller klamydiaprov ges kostnadsfritt enligt SmL om en person har haft oskyddat sex.
Återbesök vid misstänkt eller konstaterad allmänfarlig sjukdom
Vid den fortsatta handläggningen av en misstänkt eller konstaterad allmänfarlig sjukdom gäller fortsatt kostnadsfrihet för besök och åtgärder som läkaren bedömer kan medföra minskad risk för smittspridning.
Inte bara kontroller eller aktiv behandling av smittsamhet innefattas i det som ska vara kostnadsfritt, även uppföljning av de praktiska råd och förhållningsregler som patienten fått för att minska smittsamheten. Det senare gäller även när detta inte är huvudorsaken till besöket.
Som exempel kan nämnas att en patient med kronisk smittsam hepatit regelbundet ska kontrolleras av sin läkare, bland annat för att få uppföljning av sina förhållningsregler, och dessa besök är då kostnadsfria även om huvudorsaken till besöket skulle vara rent medicinsk.
Kostnadsfria läkemedel
För läkemedel gäller kostnadsfriheten även om behandlingen primärt inte är avsedd för att minska smittsamheten, utan där detta är en "positiv" sidoeffekt av denna. Däremot gäller inte kostnadsfrihet för läkemedel som indirekt påverkar smittsamheten genom till exempel att förbättra patientens följsamhet till förhållningsregler.
Socialstyrelsen har inte velat specificera vilka läkemedel som kan skrivas ut "kostnadsfritt enligt Smittskyddslagen".
Kostnadsfrihet för viss profylaktisk behandling
I vissa fall kan det finnas behov av profylaxbehandling då risksituationer för överförande av smitta inträffat. Frågan är då om provtagning och behandling skall betalas av kostnadsfriheten enligt smittskyddslagen vid allmänfarlig sjukdom eller betalas av patienten själv. Smittskyddsläkaren har inriktat sig på två olika typer av situationer då profylaxbehandling kan bli aktuellt.
Stickskador i Hälso- och sjukvården
Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2005:1) är det respektive arbetsgivare som skall stå för alla kostnader när arbetstagaren har utsatt sig för smitta i arbetet.
Person som varit utsatt för en allmänfarlig sjukdom
Profylaxbehandling kan vara aktuellt då en person i efterhand fått reda på att han/hon varit utsatt för en allmänfarlig sjukdom, till exempel hiv. Den fråga behandlande läkare har att ta ställning till är om profylaktisk behandling "minskar risken för smittspridning" (7:2 SmL).
För kostnadsfrihet bör det finnas en reell smittrisk, det vill säga utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet ska en konstaterat smittad person ha riskerat överföra en allmänfarlig sjukdom/smitta till den aktuella patienten. Utifrån denna vetskap är profylaxbehandling att betrakta som behandling av en smitta.
Av ovanstående framgår att det alltid är den behandlande läkaren (undantaget barnmorska vid laboratorieverifierad klamydia) som skall bedöma om ett läkemedel i det enskilda fallet minskar risken för smittspridning eller om undersökning, vård och behandling är motiverad av samma skäl.
Detta kan ibland vara svårt att avgöra, speciellt om läkaren ifråga inte regelmässigt handlägger patienter med allmänfarliga sjukdomar. Vid problem med att bedöma dessa frågor bör kontakt tas med länets smittskyddsläkare som bland annat har till uppgift att vara ett stöd för den enskilde läkaren i ovan redovisade situationer eller andra situationer som rör eventuell kostnadsfrihet.
-
Anmälan enligt smittskyddslagen (klinisk anmälan)
Enligt Smittskyddslagen 2 kap 5 § ska en behandlande läkare som misstänker eller konstaterar fall av allmänfarlig sjukdom eller övrig anmälningspliktig sjukdom, utan dröjsmål anmäla patienten/diagnosen till:
- Smittskyddsläkaren i det landsting där den anmälande läkaren har sin yrkesverksamhet
- Folkhälsomyndigheten
En anmälan (elektronisk via SmiNet, se vidare på denna webbsida) behöver dock endast skickas till Smittskyddsläkaren i det landsting där den anmälande läkaren har sin yrkesverksamhet, vilket i Region Skåne är Smittskydd Skåne.
Anmälan skall bland annat (utom för gonorré, hivinfektion, klamydiainfektion, syfilis) innehålla uppgifter om:
- namn, personnummer eller samordningsnummer samt adress
- den sannolika smittkällan
- de sannolika smittvägarna
- de åtgärder som läkaren vidtagit för att hindra smittspridning, bl.a. förhållningsregler och om smittspårning är påbörjad
- andra uppgifter av betydelse för smittskyddet
För gonorré, hivinfektion, klamydiainfektion, syfilis gäller samma uppgifter som ovan förutom att ingen identitet på patienten ska lämnas. Istället ska anmälan innehålla rikskoden, dvs. de två första och de fyra sista siffrorna i den smittades eller misstänkt smittades personnummer,
Andra anmälningsblanketter för behandlande läkare
Anmälan till smittskyddsläkaren avseende person som inte inställt sig för undersökning, inte kunnat identifieras eller kontaktas, inte följt eller inte kommer att följa sina förhållningsregler eller inte följer erbjuden medicinsk behandling och detta innebär en smittrisk m.m.
Blankett för anmälan till smittskyddsläkaren (pdf, SML 2004:168)
Anmälan om byte av behandlande läkare, meddelande om provtagning hos en annan läkare än den som uppmanat till provtagning vid smittspårning och när Smittskyddsläkaren överlämnar smittspårningsansvaret till någon annan läkare eller hälso- och sjukvårdspersonal.
Blankett för anmälan om byte av behandlande läkare m.m. (pdf, SML 2004:168)
-
Vem har rätt till smittbärarpenning
Smittbärarpenning kan betalas till den som har eller antas ha en smittsam sjukdom men som ändå kan arbeta. Det kan också̊ betalas till den som smittar eller misstänks föra smitta utan att själv vara sjuk. Smittbärarersättning kan lämnas till en smittbärare i samband med åtgärder för smittskydd eller skydd för livsmedel.
Med smittbärare avses i socialförsäkringsbalkens 46 kap. 3 §
- den som har eller kan antas ha en smittsam sjukdom utan att ha förlorat sin arbetsförmåga till följd av sjukdomen,
- den som för eller kan antas föra smitta utan att vara sjuk i en smittsam sjukdom, och
- den som i annat fall har eller kan antas ha varit utsatt för smitta av en samhällsfarlig sjukdom som avses i smittskyddslagen (2004:168) utan att vara sjuk i en sådan sjukdom.
Smittbärarpenning betalas smittbärare som måste avstå från förvärvsarbete på̊ grund av:
- beslut enligt smittskyddslagen
- läkarundersökning eller hälsokontroll som ska klarlägga smitta av en samhällsfarlig sjukdom
- sår eller annan skada som kan vara en risk vid hantering av livsmedel.
Till ansökan som görs av patienten, bifogas ett läkarintyg/intyg om att den smittade inte får arbeta på̊ grund av misstänkt eller konstaterad smitta.
-
Skyldighet att provta, smittspåra och ge förhållningsregler
Behandlande läkare har en skyldighet enligt 3 kap. 1 § smittskyddslagen att provta en person som läkaren misstänker har en allmänfarlig eller annan smittspårningspliktig sjukdom. Läkarens tvingande skyldighet till att provta misstänkt smittad person sammanhänger med en persons skyldighet att gå och provta sig vid misstanke om att hen har en smittsam sjukdom.
Vid positivt provsvar ska behandlande läkare alltid ge patienten förhållningsregler vid allmänfarlig sjukdom. Förhållningsregler är ett myndighetsbeslut av behandlande läkare som kan överklagas först till smittskyddsläkaren, sen till förvaltningsdomstol.
Förhållningsreglerna ska dokumenteras i journalen samt meddelas patienten muntligen och skriftligen. I smittskyddsläkarens smittskyddsblad finns rekommenderade förhållningsregler till varje allmänfarlig sjukdom. Dessa finns även översatta till flera språk.
Om en person blir diagnostiserad med en allmänfarlig smittsam sjukdom ska dennes behandlande läkare genomföra smittspårning, det vill säga, ha ett samtal med patienten för att utröna från vem eller vad, och till vem eller vad, som patienten kan ha blivit smittad eller smittat.
Behandlande läkare kan överlämna det formella smittspårningen till annan person med särskild kompetens, till exempel till en sjuksköterska, barnmorska eller kurator. Om behandlande läkare/provtagande läkare inte finns kvar på mottagningen vid provsvar måste verksamhetschefen utse ny behandlande läkare till patienten.
-
Miljö och hälsan
Miljö- och hälsoskyddet och smittskyddslagen
I smittskyddslagens första kapitel framgår att Smittskyddsläkaren är ansvarig då smittan härrör från människor medan ansvaret, då det gäller smitta från djur eller objekt, kan åvila kommun, Jordbruksverket eller Livsmedelsverket (10 §).
I 2 kapitlet 10 § sägs också att: "Myndigheter inom smittskyddet, andra berörda myndigheter, läkare samt annan hälso- och sjukvårdspersonal skall samverka för att förebygga och begränsa utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar."
Smittskyddsarbetets effektivitet vilar till stor del på att det inte råder någon tveksamhet om när ansvaret för att vidta åtgärder inträder.
Smittskyddsläkarens underrättelseskyldighet
Smittskyddsläkaren skall efter en anmälan, genom den samlade information och överblick över ett större område smittskyddsläkaren har, bedöma vem som bör vidtaga åtgärder och samordna dessa.
Smittskyddsläkaren har därför fått en uttrycklig skyldighet att skyndsamt underrätta berörd myndighet då smittskyddsläkaren får uppgift om förekomsten eller misstänkt förekomst av smittsam sjukdom som påkallar åtgärder (6 kap.7 §).
De myndigheter till vilka underrättelser skall lämnas kan förutom kommunerna vara till exempel Livsmedelsverket, Jordbruksverket och länsstyrelsen.
Kommuner och andra myndigheters ansvar
Ingen tvekan skall finnas om när kommunerna skall agera. Av detta skäl har regeringen, förutom de regleringar i smittskyddslagen som ovan nämnts, kompletterat smittskyddsläkarens underrättelseskyldighet i smittskyddslagen med en bestämmelse i livsmedelslagen (27a).
Genom detta ges berörd myndighet, oftast kommun, ett ansvar för att senast efter en sådan underrättelse vidtaga de åtgärder som behövs för att spåra och eliminera smittkällan.
Även i miljöbalken har införts en liknande skyldighet för kommunen (9:14 MB): "Kommunen skall utan dröjsmål underrätta smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse för smittskyddet för människor."
Vid misstanke om att ett sällskapsdjur som innehas av privatperson eller ett objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor, skall kommunen omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning (9:15 MB).
Om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen får kommunen låta förstöra föremål av personlig natur och låta avliva sällskapsdjur som innehas av privatpersoner.
Denna skyldighet finns oavsett om misstanken grundar sig på underrättelse från smittskyddsläkaren eller information från annat håll. Liknande bestämmelser finns i epizootilagen (3 §) och zoonoslagen (3 §).
Samråd och samarbete
Ansvaret för att smittskyddsåtgärder vidtas är således uppdelat mellan flera olika aktörer. Det är därför viktigt att dessa aktörer samverkar och att smittskyddsåtgärder samordnas.
I 6 kap 7 § smittskyddslagen regleras att smittskyddsläkaren, andra berörda myndigheter och kommunen har rätt till samråd med anledning av den information som lämnas genom bl.a. smittskyddsläkarens underrättelser till kommunerna.
Hur mycket information i ärendet som smittskyddsläkaren kan lämna ut måste bedömas i varje enskilt fall och definieras av offentlighets- och sekretesslagens reglering i 10 kap. 2 §.
- Länkar till aktuella lagar