Vårdnivå och samverkan

Primärvård

• Primär bedömning och handläggning utifrån symtomduration

Ortopedklinik

• Kirurgi samt bedömning och behandling av flertalet komplikationer
• Identifiering av benskörhetsfraktur, systematisk frakturriskvärdering

Bakgrund

Rekommendationen beskriver höftfrakturer orsakade av lågenergivåld.

Definition

Höftfrakturer delas in i följande kategorier:

• cervikala och basocervikala
• pertrokantära och subtrokantära.

Figur 1. Anatomisk illustration av femurs proximala delar.

Epidemiologi

Livstidsrisken för att få en höftfraktur är 20 % hos kvinnor och 6 % hos män, genomsnittsåldern är 83 år. Cervikala och trokantära femurfrakturer förekommer i lika hög grad, subtrokantära frakturer utgör 10 %.

Riskfaktor

• Falltendens
• Osteoporos och osteopeni
• Hög biologisk ålder
• Malignitet, skelettmetastasering

Utredning

Symtom

• Smärta i höft eller ljumske med utstrålning till låret
• Svårighet att stödja på benet. 

Vid inkilad fraktur kan patienten ibland röra sig relativt obehindrat men har smärta vid belastning.

Förvirringstillstånd relaterat till skadan eller eventuell kognitiv sjukdom är vanligt förekommande.

Anamnes

• Händelseförlopp och tidpunkt 
• Smärtutveckling
• Aktuella sjukdomar och läkemedel
• Livsstilsfaktorer
• Gångförmåga den senaste månaden.

Status

Kontrollera allmäntillstånd och undersök båda benen avseende:

• benlängd
• utseende och läge
• rörlighet – rotera foten.

Övrigt status utifrån behov.

Typiska statusfynd inkluderar:

• förkortat, utåtroterat ben
• rörelsesmärta vid rotation 
• palpationsömhet – ljumske eller trokanter major.

Handläggning vid utredning

Handlägg patienten akut. Diagnosen baseras på anamnes, status och slätröntgen. Observera att frakturen kan uppkomma utan trauma.

Vid misstänkt akut höftfraktur

• med symtom < 1 vecka – tillkalla ambulans som påbörjar höftlinjen
• med symtom > 1 vecka – ombesörj akut röntgen höft/bäcken och bedömning på akutmottagning vid konstaterad fraktur.

Vid negativt röntgensvar följ upp patienten. Vid kvarstående misstanke upprepa slätröntgen inom en vecka eller konsultera ortoped för vidare handläggning.

Bilddiagnostik

Konventionell röntgen av bäcken (med referenskula) och höft i standardprojektioner (frontal och sida) rekommenderas.

Differentialdiagnoser

• höftledsluxation
• bäckenfraktur
• proteslossning
• höftledskontusion utan skelettskador
• höftledsartros.

Behandling

Handläggning vid behandling

Ge smärtlindring och övervaka patientens allmäntillstånd tills ambulanspersonal tar över.  

Kirurgisk behandling

Behandlingsalternativen varierar beroende på typ av höftfraktur och delas upp enligt följande:

• cervikal höftfraktur – osteosyntes med spikar eller skruvar, halvplastik eller totalplastik
• pertrokantär höftfraktur – märgspik eller glidskruv och platta
• subtrokantär höftfraktur – lång märgspik.

Rehabilitering

En höftfraktur påverkar påtagligt personens funktion, livskvalitet och psykologiska mående.

Det kirurgiska ingreppet är omfattande och rehabiliteringen bör startas direkt efter operation och pågå upp till 6 månader. Begränsad rörlighet kan kvarstå ännu längre. Syftet med rehabiliteringen är att återfå god funktion och minska fallrisken.

Rehabiliteringen påbörjas av fysioterapeut eller arbetsterapeut och omfattar bland annat:

• gångträning, oftast direkt efter operation
• bedömning av behov av gånghjälpmedel och bostadsanpassning
• träning för att förbättra balans och stärka muskulatur.

Det är viktigt att patienten fortsätter vara fysiskt aktiv efter rehabiliteringen.

Om en patient behöver fortsatt rehabilitering eller anpassningar vid övergång till en annan vårdgivare är det viktigt med tydlig samordning och överrapportering.

Remissrutiner 

Remissindikation 

• Symtom < 1 vecka – tillkalla ambulans som påbörjar höftlinjen
• Symtom > 1 vecka – akut röntgen och bedömning på akutmottagning vid konstaterad fraktur

Komplikationer

Allmänna komplikationer som kan uppstå är bland annat blodpropp i benet eller lungan, infektioner i luft- och urinvägar samt förvirringstillstånd. 

Typiska postoperativa komplikationer är:

• infektion – ytlig eller djup
• efter osteosyntes – pseudoartros, caputnekros, förlorat läge av frakturen med utskäring av osteosyntesmaterial
• efter ledprotes – luxation, protesnära fraktur, acetabulumerosion (efter halvprotes).

Var observant på nytillkomna besvär som tilltagande smärta i ljumske, trokanter, femur eller knä, försämrad gångfunktion eller minskad ADL-förmåga (aktiviteter i dagliga livet).

En glidning av osteosyntesmaterialet kan vara en del av läkningsförloppet, men ett påtagligt försämrat läge av frakturen eller osteosyntesen i kombination med smärta kan indikera en störning i läkningen och bör utredas vidare.

Röntgen används för att upptäcka postoperativa komplikationer som felställningar, implantatlossning och utebliven frakturläkning.

Klinisk uppföljning

Uppföljning inom specialiserad vård

Följ upp patienten kliniskt, bedöm eller utvärdera:

• operationsresultat med hänsyn till postoperativa komplikationer
• pågående rehabiliteringsprocess
• läkemedelsanvändning, till exempel justera smärtlindring och identifiera läkemedel som kan öka fallrisk eller hämma läkning
• riskfaktorer, till exempel falltendens och osteoporos.

Kvalitetsuppfölning

• Svenska frakturregistret (sfr.registercentrum.se)
• Svenska ledprotesregistret (slr.registercentrum.se)
• AmbuReg – Nationellt kvalitetsregister för ambulanssjukvård (rcsyd.se)

Patientinformation

• Höftledsbrott (1177.se)
• Rikshöft, för patienter (rikshöft.se)

Referenser

Referenser kan inhämtas från Nationellt programområde rörelseorganens sjukdomar, Nationellt system för kunskapsstyrning.

Om innehållet

Publicerat: 2025-06-16
Giltigt till: 2028-06-30
Faktaägare: Allmänläkarkonsult Region Skåne