Motor cortex stimulering (MCS)

Motorcortex stimulering (MCS) är en metod som beskrivits sedan 1991 och har använts vid många olika smärttillstånd där man inte kunnat få lindring med farmakologisk behandling eller annan typ av mer perifer neurostimulering som ”transcutan electrical nerve stimulation” (TENS), ”nerve root stimulation” (NRS), eller ”spinal cord stimulation” (SCS).

Flest rapporter finns om central neurogen smärta som t.ex. ”post stroke” smärta, thalamiskt utlöst smärta fantomsmärtor efter amputation, smärta efter ryggmärgsskador, postherpetisk smärta, och trigeminusneuralgi. Mellan 75% -100% av patienterna uppges få adekvat lindring med MCS.

Genom funktionell MR (fMRI) lokaliseras den del av motorcortex som motsvarar det anatomiska område som smärtan upplevs komma ifrån. Genom en mindre craniotomi läggs en elektrodstrip med vanligen 8 kontaktpunkter in på durans utsida över det lokaliserade området i motorcortex och lokaliseringen kontrolleras med bildteknik.

En individuell utprovning av pulsamplitud, frekvens och utbredning mellan elektroderna görs sedan under en inställningsperiod, vanligen under flera dagar. Några helt standardiserade protokoll för detta finns inte. Elektroden kopplas slutligen till en subkutan impulsgivare som programmeras med de optimalt utprovade värdena.

Mekanismen för hur elektrisk stimulering av motorcortex kan leda till smärtlindring är okänd.

Risker med metoden är epilepsi (mycket ovanligt), bestående neurologisk skada, lokal infektion, hematom, sepsis, smärta från operationsområdet, eller impulsgeneratorn. De flesta kompilationer är av benign natur och lågfrekvent.

MCS betraktas som en sista linjens terapi.

Kunskapsläge
Alla studier har små patientmaterial (< 20). Två studier med cross-over kontroller finns där impulsgivaren slagits på respektive av (Lefaucher 2009, Ngyeen 2008). Båda studierna har bristande kvalitet med komplicerad studiedesign och hög risk för bias.

Ingen av studierna visar på skillnader i smärtlindring med eller utan stimulering påslagen. ”Wash–out” perioden mellan grupperna kan vara en felkälla då den inte är definierad för metoden.

En australisk HTA rapport från 2011”Implantable pain therapies: Neurostimulation” omfattar utvärdering av MCS och inkluderar bl.a. ovanstående studier. Konklusionen i rapporten är att det finns otillräcklig evidens för att bedöma om MCS är effektivt som behandling av kronisk smärta av central eller perifert ursprung.

En välgjord konsekutiv serie (Sachs 2013) visar på dålig långtidseffekt av MCS. Endast 5 av 14 patienter fick en >50% initial förbättring av MCS, och med en uppföljningstid på 55 veckor varade effekten tiden ut hos bara 2 patienter. Mediantiden från ”best to final VAS” var 50 dagar.

Evidensvärdet för MCS bedöms därför enligt GRADE som otillräckligt (⊕○○○)

Fick du hjälp av informationen på sidan?

Tack för din hjälp att förbättra webbplatsen, dina synpunkter har skickats till webbredaktionen.